Tillbaka till inköping

Jag har haft ett alldeles för lånt uppehåll från bloggen känner jag. Men i vilket fall så har det hänt ganska mycket saker i mitt liv under en kort tid. Både bra och krångliga saker. Jag gjorde klart min behandling på tre månader i Söderhamn efter sex månaders lvm innan. Sedan min kille Kim dog och jag tvingades flytta tillbaka till Ludvika där jag bott sedan jag var ca 20 och där jag missbrukat mina senaste 13 år har jag velat flytta tillbaka till Linköping dit jag flyttade till ett familjehem 2017. Men jag var osäker på om jag var tillräckligt stabil för att återse dom platser Kim och jag största delen befann oss på i Linköping där vi träffades hösten 2017. Men under resans gång och efter att få bearbeta min sorg med en riktigt duktig och proffesionell psykolog så kom jag en dag att känna mig tillräckligt stark för att möta platser vi ofta höll till på. Jag har dock inte kommit tillräckligt långt för att åka hem till hans syster där vi bodde tillsammans från januari 2018 och där jag hittade honom i våran säng död, det var den mest fruktansvärt hemskaste morgonen i mitt liv. Men det kommer en dag jag klarar åka dit igen. I vilket fall så fick jag detta erbjudande av socialen i Ludvika att flytta till ett utslussboende i Linköping. Ett utslussboende en vän till mig rekommenderade sist jag bodde här. Jag beslutade väldigt snabbt att jag skulle ta chansen nu när jag fick den. Annars kommer jag nog aldrig från Ludvika. Jag var så taggad. Tyvärr har socialen en tendens att styra upp allt i sista sekukund. Dom har även dålig framförhållning och ingen plan B, vilket jag lärt mig man alltid ska ha, för det mesta krånglar alltid det någonstans. I detta fall var det laro, eftersom jag är beroende av laro så måste jag anpassa hela mitt liv efter dom. Laro i Linköping kunde inte ta emot mig fören slutet på augusti. Vi kollade med närliggande team men det var så tungrott och jag visste att när jag kommer hem och inte har någon mer som sätter press på soc så kommer det gå ännu segare. Jag blev erbjuden av behandlingshemmet och soc att få stanna kvar där medan jag väntade in laro i Linköping men eftersom det var så fruktansvärt mycket intriger på behandlingshemmet jag var på orkade jag inte bo kvar där. Det är många som missuppfattar hela grejen med tolvsteg och då får dom högmod, dom människorna är inte roligt att ha i sin närhet. Så jävla jobbiga. Men det ska jag skriva om sen. Dessutom gå i ovisshet på obestämd tid så jag valde åka hem och jag hade varit borta nio månade så det var otroligt att få sova i min säng igen och det bästa av allt var att träffa min kanin Christer 😃 haha jag grät när jag sprang in till honom när jag kom hem så han var helt blöt 🙈😂. Ca 2 veckor efter jag kommit hem ringer soc och berättar att laro kan ta emot mig i Linköping. Men då blev jag faktiskt osäker hur jag skulle göra. det var så otroligt skönt att vara hemma och inte styrd av fler instanser än absolut nödvändigt. Men efter några timmar bestämde jag mig att självklart skulle jag åka, det var ju det här jag velat sedan jag bodde vid Carina min familjehemsmamma. Detär så jäkla skönt att vara här, det känns så rätt! När jag går förbi dom platser jag och Kim brukade vara på så brukar jag sätta mig där och tänka på vilken fin och underbar tid vi fick tillsammans, blir ledsen när jag tänker på att det var alldeles för kort tid vi fick. när jag var i Ludvika så kändes det i land som att tiden med Kim bara var en dröm, men nu när jag är här i Linköping så känns det som det var igår vi sågs och det är samtidigt en skön känsla. ❤️